Knyttet i magen

Har precis lagt mig, lite senare än vanligt. Steve och Maja sover lugnt på varsin sida om mig. Men jag kan inte sova. Drabbades av lätt ångest förut ikväll. Ibland känns det så tomt och ensamt. Jag är rädd att det ska hända Maja något och försöker sköta om henne så bra jag kan. Men det känns som om Steve inte är lika noga som jag och jag har svårt att släppa kontrollen. Det blir lite ensamt att vara den enda som tycker att det ska vara på ett visst sätt.

Förut ikväll var vi hemma hos svärmor, som är jättesnäll och vänlig. Men det känns som om hon tycker att jag är för petig med allt som rör Maja. Bara som ett exempel kan hon inte förstå varför man ska använda bilbarnstol (för det gjorde man ju inte när hon hade småbarn). Och jag är stönig med just bilbarnstolen, särskilt att den aldrig får stå på en stol när man sätter i bebis i den. Steve har försökt men jag sa ifrån att det inte var okej. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt om den välte ner så hon föll i golvet och slog sig, så jag undviker den fällan. Svärmor däremot föreslog att Steve skulle ställa bilbarnstolen på matbordet och gav mig en förvånad blick när jag vägrade.

Hon verkar inte heller förstå att jag vill amma Maja utan pratar om att jag ska ge henne tillägg och välling så fort som möjligt för att få lite frihet och sova bättre på nätterna. Men jag är ju glad för att jag kan amma, och än så länge är det ju mycket smidigare att ligg-amma än gå upp i köket och skaka välling mitt i natten. Jag tycker inte att jag är särskilt ofri. Visst är jag toktrött ibland men det gör ju inget. Det är ju inte som att jag måste gå till jobbet och vara på hugget, det svåraste jag gör nuförtiden är spädbarnsrytmik. Då sitter man i ring med tio andra mammor och bebisar och rimmar "tåtisse, fotbisse, benborre, knäkorre" och dansar runt med bebisen. Inte rocket science direkt.

Jag vet att det inte går att förändra människor, så jag får väl acceptera läget. Jag har lånat ut mitt hjärta till min underbara, älskade bebis och jag har lovat att skydda henne med mitt liv. Jag kanske saknar erfarenhet men jag tror ändå att jag vet vad som är bäst för mitt barn och jag kommer stå på mig. Även om det är ensamt att ha rätt...