Knyttet i magen

Förlossningen gick bra, värkarna satte igång vid halv sju på kvällen den åttonde december. Hade fått gelé kl 16.00 och haft rejält ont i magen sedan dess. Men från halv sju blev det värkar med ett par minuters mellanrum.

Kl 23.20 sa det POP i magen - då gick vattnet. Point of no return...

Kl 00.20 mötte jag upp Stefan på förlossningen och blev visade till rum 2. Där fick vi en barnmorska, Helene Ö, och en undersköterska, Mia, som stöttade oss hela vägen. Jag hade redan svinont, men kämpade på en timme utan bedövning genom att andas och slappna av. Sedan visade barnmorskan hur lustgasen fungerade, och efter det minns jag inte så mycket mer. Man blir helt yr av smärta och gas, och värkarna kom med mycket korta mellanrum så vi hann inte med någonting utöver att andas typ. Steve servade med vatten, saft, hårbottenmassage och blev nog lite utskälld av mig några gånger. ;)

Vid fyra på morgonen hade jag så j***a ont att lustgasen inte var nog längre, och jag var bara öppen 6-7 cm. Såg fram emot fyra timmar till med galna smärtor, så då fick jag en ryggbedövning. Den var klar vid tjugo över fyra och började verka gradvis efter det. Fast innan den hade nått någon märkbar effekt bestämde sig Maja för att mosa sig ner de sista centimetrarna och tio i fem var det dags att krysta. Hade alltså öppnat mig de sista fyra cm på typ en halvtimme, inte fyra timmar som jag trodde.

Steve och jag krystade tillsammans i 16 minuter, varav jag fnissade så jag kom av mig åt hans "hjälp". Sedan sjönk bebisens hjärtljud, så vår barnmorska kallade in en person till som kastade sig på min mage och tryckte ut bebisen på en värk. En mycket fin människa! Sedan var hon född, vårt lilla blåa underverk...